Måndag. Dags för Olle till dagis. Tårar vid avsked och vid hej då-vink. Spelar ingen roll att han nu är äldst på dagis. Tårarna kommer ändå hos honom. När jag går iväg med Maria i famn får jag kramp i hjärtat och försöker skratta, vara glad och skämta – för att lyfta min lilla killes ledsamma humör..! Väl hemma fick Maria sin klockan tio-gröt, mumma. Hund- och vagnspromenad. Hon somnade bums! Klockan elva var vi tillbaka igen, pling, då vaknade hon. Vaken! Ammade lite, lekte, fortfarande vaken. Tränade på krypning, skratt, lite mer amning senare, vaken. Nu – när klockan är dags att hämta Olle på dagis (halv tre), blev det akut tröttläge. Jag la henne i vagnen utanför huset i skuggan, där hon nu sovit tjugo minuter. Det känns så fel att väcka henne nu, att knöla in en trött liten bebis in i bilbarnstol med bilbälte och fastspänd – just när hon äntligen somnat.. Men jag måste! Ur led är tiden..
Lämna ett svar