När barnen var på lämnade på dagis och fritids följde Aston med mig på pendeltåget imorse. Framme på Stockholm Södra var det full fart med folk, trafik och många dofter. Och så mitt i vimlet. Där! En whippet! Vi blev så glada, Aston nosade, den andra hunden fick godis av mig. Hundägaren sa att hunden var 6 år. Mitt i mötet, ser jag hur hundarna finner varandra. De står nära, nosar, är. De var lika i storlek, de var rätt lika varandra i utseende och färger. De verkade finna varandra. Jag får ett sting i hjärtat. De ska ju vara Två. Vi skiljs åt, vi går åt varsitt håll. Aston stannar, vänder sig om och tittar. Den andra hunden gör likadant. Till slut ser de inte varandra.
Jag går vidare i vacker solig morgon. Känner i hela kroppen; de ska vara Två. Å vad jag saknar Tuscan.
Lämna ett svar