Det känns oerhört tomt utan Tuscan. Dagarna flyger iväg. Men ibland stannar jag upp och så kommer sorgen och saknaden. Någon tår kommer då. Och Aston gråter och saknar sin livskramrat också på sitt sätt. Nu är han ’frisk’, men med Tuscans bortgång har Aston blivit en annan hund. Mer dämpad. Mycket äldre. Drar sig ofta undan. Här gäller det att bli mer aktiv som hundägare. Att ha en ensam hund är mycket mer arbete än att ha två. De hade alltid tidigare varandra, Tuscan och Aston. Nu är det upp till mig att se till att inte bara promenader och mat och vatten finns – sällskap, stimulans och det lilla extra ska nu jag stå för.
För några veckor sedan var Aston själv i kontoret en hel dag. Vår fina granne Håkan gick ut med honom som vanligt. Aston hade på eftermiddagen fått ”spel” i kontoret när jag kom hem från jobbet. Han hade gått total bärsärkargång därinne. Han hade klättrat upp på skrivbordet, bitit sönder mina pennor, bläck var på bord och papper, han hade dragit ut kablar ur min mac, och bitit sönder (den dyraste) kabel till bildskärmen. Papper låg överallt på golvet. Jag blev så ledsen när jag kom hem. Här ville han absolut säga att läget inte var bra. Ensamhet, panik, smärta. Det här var inte likt Aston.. gjorde mig så ledsen.
Nu följer han med mig ibland då och då till stan och jobbet. Han kan helt enkelt inte vara ensam hela tiden hemma på vardagarna. Det är spännande för oss båda att åka till stan. Nya dofter, nya vägar att gå och nosa. Han har en fin ny jacka på sig, ser så stilig ut. På jobbet gör han succé, ligger lugn och fin på sin kudde (som jag sytt!) och sover mellan stadspromenaderna. Bryr sig inte om det kommer in någon, ringer på dörren eller vi får besök. Inte heller om jag går iväg till Waynes och köper en kaffe (bara en trappa ned i huset). Älskade Aston!
Lämna ett svar