I förrgår var det en vecka sedan Tuscan somnade in. Jag har gråtit och tänkt och längtat och saknat så mycket. Men mellan tårarna kommer lite styrka. Det är som att tårar faktiskt renar. Jag tänker, ’Vad kan jag mer begära?’. Tuscan blev nästan 14 år gammal, det är dryga 90 år om han vore människa. Vi har haft sån otrolig glädje av honom, och han av oss! Han har varit med oss i familjen, på resor och hemmavid. Han har lärt Aston mycket, och de två blev så fina livskamrater. Han har varit omslagspojke åt Magnus Uggla på hans album, sprungit snabbt på Gärdet och flirtat med snygga hunddamer. Han har också blivit biten av en stor kamphund, (han bet tillbaka!) bara 1,5cm från stora halspulsådern – och klarade sig ihopsydd utan men. Alltid samma lugn och trygghet. Han var med om en otäck trafikolycka för två år sedan som kunde slutat riktigt illa – men han hade änglavakt och fick bara en lite blödande tass. Vi har lekt, sprungit och promenerat i skogen, tusentals timmar.. Vår, sommar, höst och vinter. Sånt fint liv han hade. Och så mycket tid hemma med hundarna jag har varit genom åren, som frilans var han (och Aston är fortfarande) mina AD-tassar (duktiga ADs har ju AD-assistenter..) och sen var han extra beskyddande när Olle föddes, och sedan Maria. Han hade aldrig skällt ett ”vov” innan barnen föddes. Men när det ringde på dörren när Olle låg och jollrade, då sprang han fram till dörren och varnade mig och Fredrik – ”Det kommer någon! Jag har koll!” Och så fina hundpromenader med vår härliga granne Håkan som extrahusse Tuscan fick, med Aston. Han har fått ett rikt liv. Så vad kan man mer begära? Det var fulländat – alltihop!
I förrgår hämtade jag Maria från dagis. Vi mötte en fantastisk katt på väg mot bilen i lilla radhusområdet där dagiset bor. Den var inte rädd för barnen, utan när vi satte oss på huk, hoppade den upp i min famn. Den vek in tassarna under kroppen. Ville sitta där ett tag. ”Den äskar mig!” säger en överlycklig Maria som kramar den. Där satt vi och bara var och njöt av det fina mötet. Fantastiskt!
Ps. Igår hämtade jag hem älskade Aston från mamma! Å vad jag längtat! När vi körde hem följde han med när vi hämtade barnen från fritids och dagis. Aston stod upp i bilen när jag kom med Maria från dagis. Hon blev så glad att se Aston. Vem är det i bilen? frågade jag Maria och pekade. ”Aston!” svarade hon snabbt. ”Och Tuscan!” la hon till. ”Tuscan är i hundhimlen” sa jag med lite vuxen röst. ”Nej, han sitter där också!” sa Maria och pekade mot fönstret vid bakluckan.. ds.
Lämna ett svar