Vi är på väg till mormor idag, jag och Maria – med Aston. Han ska få några dagar nära mormor, nu när vi alla börjar jobba igen som vanligt imorgon. Jag kan inte ens uttrycka i ord så tacksam jag är för det. Han behöver pepping och närhet. När jag bär Maria, trycker jag väl åt min iPhone som jag håller om ena handen och en slags ”telefonassistent” dyker då upp (man kan automatiskt sätta igång telefon, musik, leta fram på internet etc i telefonen med hjälp av denne). När jag tog fram telefonen nu, har denna assistent själv sökt fram ordet ”Love” vad det betyder och står för..
Aston är låg, deprimerad. Han åt inte ens sin frukost i morse. Det har aldrig hänt, på 10 år. Han hänger med huvudet. Igår när Fredrik skulle ut med honom innan vi åkte till stan och klippte oss hos frisören, ställde sig Aston nära Fredrik. Han stod med nosen mellan Fredriks ben och hade sänkt huvud. Fredrik viskade till mig. Jag kom och kikade i hallen. Vilket ögonblick. Tårarna rann nedför mina kinder. Aston stod stilla så i över en minut.
Ibland undrar jag, över den här ordlösa kommunikationen. I torsdags, hämtade jag barnen från skola och dagis. Olle var med sin kompis hemma, det var liv och rörelse. Jag tittar på hundkorgen och känner sån tomhet när Tuscan är borta. Jag ser ut genom fönstret en stund. Då kommer Maria fram till mig och säger med sin ljusaste röst, som hon kan göra när hon leker mamma med sina små djur eller dockor, ”Det är ingen faja, Mamma. Det ordnar sej..” och så klappar hon mig över kinden.
Lämna ett svar