Märkligt, att allting fortsätter som vanligt, när inget riktigt är som förut? Solen går upp och ned som den brukar göra i februari, flygen lyfter varje dag från Arlanda. Snön börjar nu smälta lite grann. Det är dagis för Maria, skolan för Olle och jobb för mig och Fredrik likaså. Och ändå är allting så otroligt tomt. Hela huset känns annorlunda. Saknaden är så otroligt tung. Och tårar kommer för mig varje dag. Igår kväll läste jag saga om en bondgård för Maria. På en sida med massa grisar pekade hon på den äldsta grisen och sa, ”Det är mamma..” och så pekade hon vidare så alla i vår familj fanns med på bilden. Sen fanns det en liten hund på bilden, vem är det då, frågade jag. ”Det är Tuscan” sa hon kort. ”Saknar du honom nu Maria, när han är i hundhimmelen?” frågade jag henne. ”Nej” sa hon direkt. ”Men Aston saknar Tuscan”.
Aston är vilsen. Jag märkte det ännu tydligare när vi var på promenad igår. Han är så dämpad i allt. Rörelser, nyfikenhet, tempo, allt. Ingen riktig matlust som förr. Gnistan i ögonen är inte där. Han sover inte med benen i vädret. Han går efter mig ute på promenader och gör det han ska, men utan lust. Såklart. Han känner också sorg och saknad, efter sin mentor och livskompis! Jag mejlade nu på morgonen fram en gammal whippet-kompis, det var åratal sen vi träffades. Får se om hon hör av sig. Jag vill att Aston ska få leka med andra hundar framöver. Men han behöver, precis som vi i flocken på två ben, också få mer tid på sig. Det är så nytt allting med Tuscans ’flytt’ från oss.
Mamma är så klok. I alla mejls och samtal vi haft inför detta med Tuscans sista tid och bortgång, har hon peppat mig och oss och skickat fina tankvärda ord. Det har också bland annat min goa syster gjort, vilket jag är väldigt tacksam för. Mamma skrev i ett mejl att man ska alltid försöka att hitta de ”små plussen” i livet. Även om allt känns mörkt eller svårt, försök alltid att hitta de små plussen! Och också känna in dom! Det här, just det här – är små plus som faktiskt är bra – också.
Så nu efteråt kan jag tänka, vilken tur i oturen att vi hade vabb-dagar i tät följd, från början av januari till mitten på februari – då var ju hela familjen samlad så gott som varje dag. Då fick ju vi uppleva närheten till Tuscan ännu mer, än om dagarna rullat på som vanligt. Så bra! Kräksjuka, vattkoppor, feber och annat, det går ju sånt som går över. Men tid tillsammans, det fick vi – vilket plus! Värt tusenfalt.
Lämna ett svar