Lunchpromenad! Vi styrde kosan mot golfbanan jag och Aston. Snön har smält undan mycket is på vägarna och på de öppna ytorna börjar man ana lite grönt. Det är en föraning till lite vår. Jag släppte lös Aston. Vi vandrade runt. Tankar kommer och går. Jag känner mig så hemma här. Om man kunde se alla mina och hundarnas avtryck på marken där vi varit, skulle vi se fantastiska mönster överallt – tänk vad vi gått här genom åren. Med och utan barnvagn, Olle i vagn – och senare också Maria, genom alla årstider. Det kändes fint att tänka så. Någonstans på marken finns våra avtryck, mina, Tuscans och Astons också. Jag ville leka med Aston, och det gjorde vi. Vi sprang, och jag skrattade, gömde mig bakom en stor gran, han sprang förbi och letade. Självklart var vi båda vilsna utan Tuscan. Enormt. Men vi behöver lek i saknaden också! Och så mycket spännande ställen det fanns att upptäcka och nosa på nu när snön börjar försvinna..
Lämna ett svar