När Fredrik åkt till jobbet, var jag och Aston kvar. Tårarna verkade vara slut. Jag var helt tom. Aston lite fundersam. Korgen gapade tom utan Tuscan som nu lämnat oss. Huset stilla, inte ett ljud. Vad händer nu? Jag satt bara i soffan och tittade ut genom fönstret. Jag ringde mamma. Så fort hon svarade kom mina tårar igen, men det kändes fint att få berätta om Morgonen, hon hade själv suttit med tänt ljus hos sig och varit med på avstånd. Efter samtalet kändes det bättre. Jag värmde lunch, men den smakade absolut ingenting, så jag petade i mig litet, sen fick det vara. Nu vill jag ut. Jag tog med Aston, och så skulle vi gå på golfbanan. Att se Tuscans halsband och koppel ligga kvar när vi gick ur hallen kändes konstigt. Klart han skulle följa med. När vi gick förbi min bil, så stannade Aston. Normalt följer han alltid med mig. Men nu, nej. Han gick fram till bilen, stod vid bakluckan. Han vred lite på huvudet. ”Vill hoppa in!” tycktes han säga och då tänkte jag, ja det gör vi, vi åker. När jag öppnade luckan, hoppade han in. Jag undrar om han trodde att kanske Tuscan var där inne i bilen redan? Vi gick i slottsparken i dryga 1,5 timma. Jag var trött i hjärtat, trött i huvudet och så tom i hela mig, det var skönt att bli riktigt trött i kroppen också. Första halvtimman var speciell. Det här var första promenaden utan Tuscan. Aston var lite ovan vid situationen. De har alltid varit tu, ända sedans Astons första dag hos oss, för nästan 10 år sedan. Kändes ovant för mig med. Aston rör sig bakom mig, letade lite med huvudet runt omkring, nosade och kissade utan brådska. Vände sig om flera gånger, fast det bara var vi två i skogen. Det var först efter en halvtimma, som han gick framför mig som de brukar göra, mina älskade hundar. Det gjorde mig lite glad. Han fick välja helt själv idag Aston, vilken väg vi skulle ta. Jag känner sån enorm tacksamhet och kärlek att Aston är med, att han lever och är kvar – även om jag känner viss oro för hans sorg och saknad också.
Lämna ett svar