Jag somnade vid ett-tiden inatt. Låg vaken, vred och vände mig. Precis innan jag somnade och kom till ro – hörde jag musik. Som på avstånd. Samma ljudbild som om någon haft tv’n på i ett rum och stängt dörren om sig. Eller som om en iPad är på med musik i lurar. Jag hörde också röster. Det lät väldigt vackert. Så kom sömnen..
Morgonen kom till slut. Fredrik kom ned med nyvaken och väldigt hungrig Maria vid halv sju. Olle vaknade i soffan. Det blev Bollibompa och frukost. Detta är första morgonen på jag-vet-inte-när som Tuscan inte velat ut på natten för att kissa? Jag blev förbluffad. Han är trött och sover djupt. Olle pratar mycket om Tuscan. Att han ska till himlen idag. Han kramas. Är nära. Visar hur Tuscan tycker om att han gör, det vill säga, masserar hans panna och nacke. ”Det tycker han är skönt..” säger Olle mjukt. Maria vill ”kjama Olle!” och kryper nära honom. Vi har en fin stund – ett slags avsked från barnen tillsammans innan det är dags för avfärd mot dagis och skola. När Fredrik tar barnen ut genom dörren vinkar jag på farstutrappan. Olle pekar upp mot himlen. ”Mamma himlen är rosa, titta! Det är för att Tuscan kommer dit idag!” Jag blir alldeles varm. När de åkt, börjar jag fixa i ordning. Förberedelserna är klara, nu till verket. De vackra 50 stycken vita- och ljusrosa tulpanerna sätts i vaser, jag tänder en mängd ljus. Jag sätter på mig själv en fin tunika i kärleksröda färger, jag väljer pappas ring och armband. Jag gör allt som planerat. Jag hade tänkt att ha på klassisk musik på låg volym, men det kändes inte rätt. På Spotify valde jag istället ett ljudspår med fågelsång, som jag älskar – det är en ensam koltrast som sjunger. Det lät som om jag tjyvstartade våren inne. Tuscan som älskar solen, gärna om våren och sommaren.. Och det är min favoritsångfågel – och pappas också. Allt var fint i köket, vardagsrummet. Det kändes högtidligt. När Fredrik kom hem, tog han en kaffe. Trygg doft spred sig i köket. Sen gick vi på liten promenad med hundarna. Vi bar Tuscan påklädd med hans jacka ända ut på farstubron. Sen hände det igen. Han liksom fokuserar all kraft – på att gå framåt. Trots smärta i kroppen, trots vingligt och den ishala väderleken ute gör det inte lättare för någon – men Tuscan är en kämpe. Jag blir glad, Fredrik och jag imponeras. Vi gick över vägen till golfbanan. Där står han en stund stilla. Vi väntar in honom. Ska vi gå hem? Tuscan står stilla och tittar ut över golfbanan. Vädrar doften. Så vackert! Jag tänker, det var som ett avsked. ”Vad vi gått här i alla år..” SEN. Går Tuscan fram till en björk och kissar genom att lyfta på benet! Jag höll på att skrika av lycka! WOW! Tuscan, som har så ont i kroppen och ostadig i balansen på grund av smärta har suttit ner och kissat tidigare. Men idag, nu och här – lyfter han på benet. Vilket beröm, superkille, Tuscan! Sen kom nog smärtan, för han stod och liksom var stilla, kunde inte gå. Så jag bar honom. Vi gick tillbaka igen. Klockan är halv nio. Snart kommer veterinären. Snart är det dags. Känslorna bara rusar i min kropp. Älskade Tuscan! Tårar kommer. Ögonen är så ömma, ögonlocken bränner. Nu är det inte långt kvar.
Lämna ett svar