”Åh, hon kommer nu..!”

Minuterna innan veterinären kommer känns nervösa. Jag går mellan hundbädden och ger klappar och pussar hela tiden, sedan går jag till fönstret och ser, är hon på väg? Klockan 9.01 skickar hon sms att hon snart är framme. Så säger Fredrik, ”Nu kommer hon..” och bilen rullar in. Fler tårar. Jag måste hålla mig samman, så jag kan presentera mig, tänker jag. Det är en glad och alldeles underbar människa som kommer in i hallen. Aston springer upp för att möta, det utdelas Astonpussar och svansen viftas livligt. Vi berättar lite om vem  Aston är, och Eva som veterinären heter, blir glad över mottagandet. När vi så går in i köket händer något som förbluffar mig och Fredrik. Tuscan, reser sig upp – helt själv, viftar på svansen, tar steg framåt, för att själv gå och möta henne – i fullständig glädje! Han och Aston är nästan uppe i hennes famn bägge två, pussas och svansarna viftas. Tuscan som knappt kan resa sig i hundbädden – ja den senaste veckan, kommer han helt enkelt inte upp ibland utan min hjälp, tar nu sina sista krafter för att dels resa sig upp – själv – och sedan ta kliv framåt, och detta i ganska samlad aktion. Hur är det möjligt? Jag och Fredrik har ögon stora som tefat. Tuscan fullkomligt utstrålande lycka, ”Åh, hon kommer nu..!” Han visste. Det är dags nu! Jag och Fredrik blev så rörda.

Vi gick igenom papper, hon berättade hur allt går till väga. Vilken ljuvlig ängel hon var, som kom med sitt lugn och trygga expertis, och hjälpte oss hela vägen. Vi satte oss vid hundbädden. Tog tid på oss. Pratade. Kramade Tuscan och Aston. Tårar kom. Så satte hon in bedövningssprutan först. Tuscans andhämtning blev ännu lugnare. Han låg precis som om han bara sov, vilket han ju gjorde. Sen pratade vi lite till, och slutligen förberedde hon sig för själva avlivningssprutan. ”Är ni beredda nu?” frågade Eva. ”Det kommer gå ganska snabbt när vi väl satt in sprutan..” Jag och Fredrik tittade på varandra. Jo, det var vi. Vi grät både Fredrik och jag. Tårar droppade på hundfällen, dom droppade på Tuscan, vi snöt oss i papper. Vi klappade och var så nära, vi pussade hans päls. Viskade fina ord. Vi var så nära. Han var så stilla. Där och då, vi hade sån närvaro, vi kramades och klappade, pussade. Till slut andas inte Tuscan mer. Stilla. Tuscan har nu lämnat kroppen, och säkert klivit in på andra sidan, där kanske pappa välkomnar honom på den där gröna ängen. När Fredrik och Eva lyfter över Tuscans fina kropp till det vita lakanet, vaknar Aston till. Han har vilat så gott genom processen. När Eva lägger på den lila filten över Tuscans kropp vill Aston komma. Han som  ju älskar att sova under filt. Så börjar Aston nosa. ”Vad har hänt?” tycktes han undra. Han nosade och pussade Tuscan på nosen, i mungipan och ögonen, i öronen. Han pussade och nosade. Det tog någon minut. Tuscan fick en stor röd vacker ros med sig. Det såg ut som om han sov. Så fridfullt. Sen lyfte Eva och Fredrik Tuscan upp och in i bilen som väntade. Eva la honom så fint. Han fick en liten vit kudde under huvudet. Det lila täcket på. Aston och jag följde efter. Det kändes viktigt att Aston skulle se. Bilen körde iväg. Vi stängde dörren. Älskade Tuscan, jag saknar dig redan! Jag kände stor tomhet och tyckte huset var tyst. Vi pratade och kramades alla tre. Fredrik åkte till jobbet. Nu har Tuscans kropp fått vila..