Klockan är mycket, snart tolv. Alla i huset sover. Det är mörkt och släckt överallt. Olle ville sova i soffan inatt, det fick han – vilken glädje. Vi låg nära varandra och myste, han läste så fint i sin bok högt för mig. Jag blir så stolt. Han är sju år och läser så fint. Närheten till Olle fick mina tårar och oro att smälta bort. In flödade all kärlek och värme. Jag till och med skrattade! Nedanför soffan hade jag lagt min egen madrass och mitt temporära täcke och kudde, som jag haft när jag sovit på nedervåningen denna dryga vecka. Tuscan sover så gott. Jag kramar och pussar ideligen. Aston och Tuscan – bägge två i ro. Men jag kan inte sova. Mitt hjärta rusar och jag vill inte vakna upp till Morgonen. Jag var på eftermiddagen idag med hundarna till slottsparken. Med stora systemkameran, såg jag väl ut som en fotoreporter på reportagejobb, och så Tuscan intill mig som behöver stöd på promenaden i halkan med mina händer då och då, och Aston som vill vara långt fram.. det blev kanske inte riktigt ”Den” promenaden, men vi var där, och de fick nosa och strosa. De bästa intentioner! Tuscan åt fint middagen ikväll, jag älskar att maten; läs – köttbullarna smakar så gott! Det gör mig glad.
Så fort jag åkte iväg kort eller lämnade rummet med hundarna idag, kände jag mig som jag lämnat iväg mitt lilla spädbarn utan skydd. Jag ville alltid skynda tillbaka. Om det så bara var att lägga in en tvätt i tvättstugan. så kändes det konstigt. Jag vill vara nära Tuscan. Hur mår han? Ligger han skönt? Puss och kram älskling!
En annan anledning att Olle också sov i soffan ikväll, var att Tuscan skällde när vi skulle upp och lägga Olle i hans sovrum. Det dröjde bara någon minut så kom det där ljusa skallet. ”Matte! Var ÄR du? Kom!”. Det gick inte att lämna honom, så Olle sov på soffan istället. Till glädje för alla! Messar nära och kära, får stöd och pepp via min lilla telefonskärm som är det enda som lyser i mörkret. Sista natten med Tuscan. Å tårarna rinner..
Lämna ett svar