Inatt var Aston lite orolig. Jag vaknade till då och då av hans vankande. Jag sätter mig upp och kollar – är det Tuscan? Men jag hör på stegen och hans tassljud, nej, det är Aston. Imorse gick Aston undan och la sig på mattan när jag och Tuscan kramades. Annars brukar han ligga kvar och få kramar han med. Jag kunde inte gå ifrån rummet där Tuscan låg, då ”ropade” han på mig efter 2 minuter. Ljust skall, som en valp ropar på sin mamma. ”Kom! Var är du?” Så jag gick och la mig i hundbädden, låg sked med Tuscan. Han är så varm och doftar så gott. Klappar honom. Han slappnar av.. Lugnt och fint.
Jag har svårt att gå ifrån Tuscan och Aston själv. Vill vara nära. Jag tittar ofta på klockan. Vill så mycket. Snabba ögonkast hela tiden. Vad gör Tuscan? Sover han? Och så hans fina blick med öronen uppåt om han är vaken, ”Är du där matte?” Ja, det är jag!
Jag gav hundarna frukost på förmiddagen, för Tuscans del blev det varma köttbullar (favoriten nu) och så rullade congacmedvurst – han åt allt! De sista bitarna fick jag hjälpa. Jag märker att det är jobbigt att stå och äta. Musklerna darrar till, och han söker blicken mot sin hundbädd. Så då går vi dit. Där hjälper jag honom och ger de sista köttbullarna och korvbitarna. Härligt med aptiten!
Sen en liten tur mot brevlådan. Inte helt lätt att ta sig ut, golvet är halt och täcken ska på och jag på med jacka och stövlar. Men när vi väl är ute ser jag att Tuscan rör sig så fint. Faktum var att jag skrattade högt på vår tur mot brevlådan. Otroligt härligt att få skratta! Tuscan höll huvudet stolt upp och ångade fram som tåget – vilken fart! – och jag skrattade, för varken jag eller Aston hängde med.
Jag har handlat på Plantagen. När det är dags, ska veterinären komma. Då ska det vara fint i vardagsrummet för Tuscan. Jag köpte 50 vackra tulpaner, ljusrosa och vita. Fina ljus också. Nu står dom på altanen i kylan.
Hundarna har fått nyinköpta hundben med lite kycklingkött på, glurp sa Aston och åt så det stod härliga till. Tuscan som den finsmakare han är, tog av själva kycklingköttet som var omlindat hundbenet. Där satt vi tillsammans. Jag filmade lite och tog någon bild med kameran.. Drack min kaffe och kramades, skrattade och jag grät en liten smula. Jag hade två chokladkakor med mig. När jag åt den första, ser jag Tuscans blick. ”Kan jag få smaka..?” Choklad är ju inget man ger till hundar, det är inte nyttigt. Men nu fick han det. Små bitar. Ååå vad han njöt. Det var gott! Sen somnade han. Jag bara tittar på honom. Jag ser hur ögonen rör sig under ögonlocken. Nosen med morrhåren och de små tassarna rör sig stilla, musklerna spänns – allt i sömnen. Han springer..
Jag har druckit mitt kaffe klart. Ska förbereda för en liten tur med vovvarna i bilen till ett litet utflyktsställe..
Lämna ett svar