Dagen förflöt. Timmarna blev till till klockan tre. Dags att hämta barnen snart, men innan det skulle vi ut på en liten mikropromenad till. Jag tog mod och lastade in hundarna i bilen. Jag körde så försiktigt, bromsade in sakta sakta inför svängar. Alltid blicken i backspegeln. Tuscan stod upp. Han fick absolut inte ramla. Aston hjälpte honom med balansen då och då. Jag blev återigen så rörd. Hur många hundratals, eller kanske tusentals gånger har jag inte kört med mina glada och förväntansfulla grabbar så här? Och så även idag! Jag körde upp till vår lilla plats i skogen som jag kallar för ”Gotlandsvägen”. Ett väldigt inofficiellt namn, men om sommaren påminner en speciell stig där mig om Gotland. Den ön har ju hundarna också besökt med oss för övrigt..! Jag släppte ned Tuscan när vi kom fram. Aj, det var halt och isigt. Jag började undra, vad gör jag här, stackars Tuscan. Men vi tog det lugnt. Och om det är något sinne som tyckts ha ökat i kraft i Tuscan nu, så är det doftsinnet. Synen och hörseln har väl blivit lite sämre, kroppen är skröppligare och trött – men doftsinnet! Här arbetas det för fullt. Ibland när det är jobbigt att stå och vingla i snödrivor, lägger sig Tuscan sonika ned i snön. Nosen djupt nere i intressanta dofter. Benen spretar åt alla håll, vad spelar det för roll, här är det full koncentration. Vi gick ett litet varv i skogen. På sina håll fanns det barmarker, och där också nya dofter. Sen åkte jag och hämtade Olle och sen Maria. Hela tiden tittade jag då och då i backspegeln. Nu är de två, mina älskade hundar. Nu. Är. De. Två. Ännu en liten tid är det så! Åå jag älskar dom så mycket!
Lämna ett svar