Häromdagen när jag skulle hämta Olle från fritids, låg han på en soffa och hade en pedagog som satt intill. Det var tårar i ögonen och Olle höll för ena örat. Vi hämtade Maria på dagis, hon förstod inte riktigt varför Olle var så ledsen. I bilen sa hon, ”Olle, jag ha haf en jättebaaa dag på dagis idaa!” men Olle bara grät.. Den natten låg Olle i min säng, och sov i 40-minuters intervaller. Däremellan kom skrik och gråt. ”Mamma, jag döör..” eller ”..åh, jag vill bara lämna min kropp!” Vi åkte till läkaren morgonen därpå, och hon konstaterade öroninflammation och sprucken trumhinna. Pencillin och vila i fem dagar, inte bad på minst en vecka. Nu är vi hemma dag tre. Olle gör sina läxor i flygande fläng. Idag, på morfars födelsedag, sa Olle att han saknar morfar så. Han tog ned pennan mot köksbordet och tittade ut genom fönstret. ”Mamma, om jag hade en önskesten skulle jag önskat att morfar levde nu” sa han långsamt..
Lämna ett svar