Tuscan. Han har gått från att bli äldre, till att faktiskt bli gammal. Han har ont i ryggslutet av artros, är stel då och då. Får rehab/sjukgymnastik, får lite smärtstillande på låg dos. Vill sova lite oftare då och då för att samla ork. När vi är ute på promenad har han fint steg, jag kikar på honom nästan hela tiden. Vilken hållning, hans trav, jag blir stolt. Han är så vacker. Men på slutet av promenaden är han trött. Ibland stannar han till och nosar i luften, vill ta en liten paus och vila. När bägge hundarna är lösa i skogen, galopperar Tuscan sällan nu. Ibland spritter det till, men han går gärna nära mig ändå – utan koppel. Hamnar han och Aston långt framför mig på en stig och jag ropar deras namn, vänder sig Astons huvud om. Men Tuscan? Jag kan skrika igen, högre. Då märker jag. Ingen notis alls. Han hör inte heller som förr. Hemma kan han bli lite orolig om flocken splittras. Han följer mig överallt. Sitter jag på toaletten, kan jag höra hans tass krafsa på dörren, ”Matte, är du där..?” Jag översköljs av kärlek och tacksamhet. Så mycket jag älskar honom. Mattes pojke!
Lämna ett svar