Maria älskar nycklar. Och spännen i bilbälten, och spännen i cykelhjälm, knappar i pyjamas. Kort sagt, saker som skruvas eller trycks ihop, eller något som händer om man vrider om. Haka i och ur. Knäppa av och på. Ju mer komplicerad konstruktion, desto bättre. Hon kan sitta i total koncentration efter cykeltur, när hjälmen är av, och sätta ihop hakskyddets spänne i hjälmen – av och på. Av och på. Om och om igen. Idag tog vi en cykeltur på eftermiddagen. Det ger sådan frid i sinnet att cykla och höra Maria ljuda bakom mig på cykeln, smånynna eller prata med egna ord. Ibland pekar hon. När motorcyklar kommer, så skriker hon av glädje! Jag har upptäckt att hon vinkar till alla motorcyklar också. Det måste hon ha blivit inspirerad av Olle, tänker jag. Idag så, efter vår cykeltur ville hon absolut ha nyckelknippan, och hon fann direkt pappas cykelnyckel bland de olika nycklarna. Den är det! Den satte hon i – helt rättvänd – i pappas cykellås. Glädjen och stoltheten när hon till slut efter lite fixeri fick i hela nyckeln, och låset öppnades med ett tydligt ’klick!’ var underbar att skåda (jo, jag hade först redan hunnit låst cykeln). Sen stod Maria länge, och testade. Om och om igen. Glad, glad, glad! Mamma, titta! Jag kan!
Lämna ett svar