Igår kväll hände något mardrömslikt, som kunde få en fruktansvärd följd. Tuscan hade dock änglavakt och lever idag. Han rymde från sin vanliga kissprocedur på kvällen från altanen och vår baksida – då dofterna av en nyinflyttad löptik som höglöper på golfbanan inte kunde hålla honom tillbaka.. Så han stack. Sprang iväg. När jag med hjärtat i halsgropen tar på mig skor och börjar springa ut och leta, kommer en röd Volvo körande långsamt och en ung kille vevar ned rutan och säger, ”Letar du efter en din hund? Jag tror jag körde på den nyss..” O herre gud. Mitt hjärta slutade slå och jag andningen bara uteblev i total chock. Allt stannade. Han började förklara vad som hänt, att han körde långsamt ute på vår 50-väg när Tuscan bara sprang över vägen plötsligt. Tack gode gud för denna underbara människa, som körde långsammare än 50 – de flesta håller hastigheter kring 80. Dessutom är jag tacksam över att han följde efter Tuscan, som vände om hemåt efter smällen. Föraren ville prata med oss hundägare, inte bara sticka iväg. Tuscan hade lämnat blodspår i snön mot vårt hus och Fredrik öppnat altandörren åt vår haltande mirakelhund med trånande kärlekshjärta..
Det slutade med att jag körde Tuscan till Bagarmossens djursjukhus på sen lördagkväll. Väl inne där fick vi vänta i 1,5 timma. Veterinär och sköterska sa bägge två, ”din hund hade otrolig tur”. Han blödde i tassen, men inget mer. Så nu är han hemma och omplåstrad. Ska till veterinären på ny koll på måndag. Nu är jag hans veterinärsassistent och ska se om såret och lägga nytt förband två gånger om dagen. Smärtstillande Rimadyl äter han ju redan, så det är ju tur i oturen.
Där lärde vi oss en läxa, jag och Fredrik. Tuscan kunde ha förlorat livet. Och det är vårt ansvar att ha koll på våra hundar. Nu är det koppel till 100% som gäller. Eller införskaffa ett staket runt tomten.
Lämna ett svar