Tänk, nu går Maria nästan hela tiden. Hon ömsom går, kryper, klättrar, ställer sig upp i sin stol vid köksbordet (ja, trots ”säkerhetsbälte”). Hon kämpar upp i sofforna, och väl i soffan kryper hon uppför ryggkuddarna, upp mot fönstret, hon öppnar dörrarna och försöker nå köksluckorna och den spännande kylen – och diskmaskinen, dit vill hon och tjuter av nyfikenhet.. Och hundarnas vattenskål är ju jättekul att plaska i – titta mamma, jag badar! Hon är stark i hela den lilla kroppen.. Jag och Fredrik tittar på varandra och säger, ”Så här var ju aldrig Olle!”. Aldrig att han hade så svårt att sitta still i köksbordet i sin babybarnstol och kämpade sig upp för att till slut stå i stolen, med stort leende och mallig blick – microsekunden innan jag eller Fredrik är där och fångar henne och pustar ut.. Hon kiknar av skratt när Olle och hon leker, och han ’jagar’ henne. Hon säger ”Ti-ta” och ”Tu-ck-a” (för Tuscan). Hon har fått mer hår och hennes risgrynständer syns när hon skrattar.. Underbara Maria!
Lämna ett svar