För bara några få dagar sen var han i full fart, vår chinchillahane Kompis och väninnan Lillfixa. De var ute på kvällen. Burdörren öppen, de skuttade och hoppade omkring. Bet lite på möbler. Kröp under fåtöljen. Sprang. Jag minns att Kompis gjorde sitt karaktäristiska skutt mot dörren som han brukar i glädje. Han ville upp i min famn, nosa mig i nacken när han satt på axeln, och så studs ned igen. Men två dygn senare hade jag burdörren öppen – en hel timma, men han sov bara, intill Lillfixa. Har aldrig hänt. Dagen efter likadant, då hade han också vandrat ned i buren. Jag fick en instinktiv känsla från honom, ”Nu är min livsvandring färdig”. Jag grät och ringde veterinären imorse klockan åtta. Jag visste. Nu orkar han inte mer. Fredrik kom hem från jobbet, jag kunde åka ensam till veterinären utan barnen klockan tio. När klockan var tjugo i elva somnade han in, Kompis. Han låg i min famn, jag var så ledsen och ändå så stolt och full av kärlek. Tittade på honom, så vacker han var. Klappade hans mjuka päls, såg hans fina tassar, den lilla nosen med långa morrhåren, de runda öronen. Beslutet var lätt taget. Han hade lite svårt att andas, i kramper. Han var så inåtvänd. Trött. Bara någon vecka innan sin 14:e födelsedag. Jag grät floder före, under och efter veterinärsbesöket. Dagen till ära bjöd vädergudarna på strålande sol och en särskilt vacker vinterfrostdag. Sorgen och saknaden la sig över allt för mig. En sån liten individ som jag älskar så mycket, har nu lämnat sin fysiska kropp. Det hade gått så fort alltihop. Chocken och sorgen är tung. Älskade Kompis, min fina ängel, kom och hälsa på mig ibland här på jorden!
Lämna ett svar