Något händer med Maria nu, bara de senaste två-tre dagarna. Hennes krypning är ju igång på allvar. Men nu stannar hon till i krypningen, sträcker sig uppåt, försöker ställa sig upp. Mot bord, soffan, mot allt som kan vara stöd att klättra på. När jag sitter nära kryper hon till mig, och jag sträcker ut mina händer. Då arbetar hon sig nära, och med mina händer som extra stöd – ställer hon sig upp. Och – hon tar steg framåt. Långsamt. Hon kämpar så hela kroppen skakar. Jag ler, men hon visar absolut koncentration i hela ansiktet. Det är vingliga steg, men hon ger inte upp. När kroppen inte orkar, och jag ger henne lite vila genom att sätta henne en stund – ser jag hennes bestämda min i ansiktet, och så strax – om igen.. Hon sover knappt någon morgonvila (som hon brukar göra 1,5 timma efter hon vaknat på morgonen) och hennes 2-3 timmars lunchsömn är nu bara dryga 1 timma, sen är hon igång igen. Så brått, så brått. Idag stod hon nästan upp i spjälsängen – överlycklig – när jag hämtade henne nyvaken efter lunchvilan. Hon är så ivrig, målmedveten. Jag bara häpnas. När jag ammar henne, verkar hon ibland också ha bråttom från min famn också. Skynda, kravla, iväg, brått, brått.. krypa, träna, ställa sig upp. Det är som om hon har en ny iver att Upptäcka Världen..
Lämna ett svar